Reflektion del 3. Carlgren & Marton.

När jag såg överskriften vart är vi på väg? väcktes många tankar och funderingar om hur skolans verklighet egentligen ser ut idag. När jag började gymnasiet öppnades en helt ny värld för mig, ett nytt kommunikationssätt mellan lärare och elever presenterades för oss elever helt abrupt. Vi skulle nu kommunicera via nätet, istället för ansikte mot ansikte som vi var vana vid sedan åren på högstadiet. Vi reflekterade inte speciellt noga över detta eftersom datorer blir allt vanligare i alla sammanhang i dagens samhälle. Det vi inte förstod var att vi skulle gå miste om mycket ”kvalitetstid” med våra lärare, face to face-kontakt. Sådan tid vi behövde för att kunna klara oss igenom vissa svåra uppgifter där stöd av lärare var nödvändigt.
Ett exempel är när elever är intresserade av något som ej finns med i kursplanen, finns det inga/lite resurser från lärarens sida att hjälpa till med detta. Eleven går på detta sätt miste om mycket av lärarens kunskap. Det stora problemet i frågan, som jag är fullt medveten om, är tidsbristen. Lärare idag har många fler uppdrag i sitt yrke än att ”bara” lära ut kunskaper. Det handlar mycket om stöttning av elever med speciella behov och socialt utsatta elever. Jag tror personligen inte att man kan gå hem från jobbet som lärare och inte ägna elever med problem någon tanke alls. Även om ansvaret att ta hand om elever på detta sätt egentligen inte ligger hos läraren, är säkert de flesta trots detta godsinnade människor och ser sina elever som medmänniskor och inte bara som elever. Det är hit jag vill komma, om en lärare bara träffar sina elever under lektionstillfällen blir det svårt att upptäcka eventuella problem. När denna kontakt elimineras skapas en spänd relation lärare och elever emellan. Är det inte meningen att de skall samarbeta och känna en tillit till varandra?