Mina reflektioner

Reflektion 1


”Du skall tänka på alla de lärare du haft under dina år i skolan och knyta samman deras positiva sidor, och av dessa skapa en toppen-lärare. – Du själv!”.

Så sa min band-coach till mig under ett rep för flera år sedan när vi talade om läraryrket och hur man skapar sig en identitet som lärare
Först tyckte jag att detta lät lite klichéartat. Alla lärare kunde väl inte ha några positiva sidor? Fast jag tänkte efter, det var faktiskt så att ALLA lärare har positiva sidor även om de negativa är väldigt lätta att fokusera på. Ett exempel är en av de närmare tio mattelärarna jag hade på högstadiet. En man som spenderade åtskilliga lektioner till att prata om fotsvamp, och att denna svamp kunde botas med hallonsaft, samt vad ordet potens betydde om man inte tänkte det i matte-samanhang. Även denne lärare som ingen i klassen tyckte om, hade en positiv sida. När jag tänkte igenom detta nu några år efter förstod jag att hans stora styrka i lärarrollen var hans sätt att tala. Det slog mig nu i efterhand att det egentligen är helt otroligt att vi faktiskt lyssnade på honom. Han kunde prata om vad för strunt som helst, men vi lyssnade alltid tålmodigt på vad han hade att säga. Han var en sann retoriker som verkligen kunde det där med att fånga en grupp hormonstinna tonåringars intresse. Jag tycker det är en bra tanke att bära med sig ut i lärarrollen. Inspireras av andra lärare! Alla lärare du haft har besuttit någon speciell egenskap som du beundrat eller i efterhand förstod var helt fantastisk. Alla människor har positiva sidor som skall lyftas fram. Detta gäller även självfallet elever. Det kan vara lätt för en lärare att lyfta fram de negativa sidorna hos en elev. De stökiga förblir stökiga och de ”duktiga” eleverna kan bara försämras eller hålla kvar sin roll som ”duktig”. Men vem bestämmer egentligen om man är en duktig elev eller inte? – Jo, det gör faktiskt läraren som lutar sig mot alla gamla strama och dammiga normer som lever kvar i samhället sedan urminnes tider. Det jag menar med detta är att det finns allt för många mallar om hur barn skall vara och hur de bör bete sig. Inte speciellt många tar hänsyn till de barn som av olika anledningar inte passar i en klass med traditionell undervisning, där läraren står framme vid katedern och pratar, lektion efter lektion i flera års tid.
Ett stort antal elever får många bra idéer och tankar under lärarens kunskapsförmedling framme från katedern och whiteboardtavlan, bra idéer och tankar som aldrig når lärarna, eftersom de ofta misstolkar detta som ett problem istället för en resurs. De elever som är muntligt aktiva under lektionstid anses ofta som stökiga och störande, vilket är otroligt tragiskt. Lärare måste bli bättre på att variera sin undervisning så att den passar alla.
Ett exempel är första lektionen på måndag morgon i en lågstadieklass då eleverna ofta samlas och berättar vad de gjort under helgen. Detta moment kan fungera hur bra som helst i vissa klasser, samtidigt som de kan vara rent skräckscenario i andra. Alla elever klarar inte av att veta att de skall sitta still länge och vara helt tysta och lyssna på sina kamrater. Detta blir till ett stort orosmoment under hela morgonsamlingen, och spänningarna sitter kvar långt in på dagen. För att tona ner denna situation som för vissa upplevs som mycket jobbig borde man istället låta de som vill skriva, eller rita och de andra berätta muntligt vad de gjort under helgen. Jag antar att detta är lättare sagt än gjort, men jag hoppas att detta kommer utvecklas så att den klassiska rostiga undervisningen kan förändras och bli mer flexibel än vad den är nu. Jag är medveten om att utvecklingen har gått framåt, men ännu är det långt kvar tills skolan kan tillfredställa alla elevers behov.
Det jag skriver är så som jag själv upplevt mina skolår. Allt är baserat på egna erfarenheter, inspiration till inlägget kommer från del 1 i läroboken ”Lärare av imorgon” (Ingrid Carlgren och Ference Marton 2003).


Reflektion 2.

Det är viktigt att inte gå in i lärarrollen och tro att man skall kunna lära alla allt. För det är mer en förhoppning än en realitet. Det viktiga är att ge eleverna verktyg för att kunna lyckas lära sig. En lärare skall inte bara stå framme vid katedern och mangla eleverna med fakta och sedan tro att eleverna skall komma ihåg allt, bara för att läraren själv tycker ämnet är jätteintressant och lättbegripligt. Nej, riktigt så är det inte, variation av undervisning är A och O för att få så många att ta in så mycket kunskap som möjligt. Som lärare kanske man inte alltid behöver ha svenska ord varje vecka som eleverna skall skriva fem gånger på raden under lärarens perfekta bokstäver. Nej, det kanske kan varieras lite mer. När jag började fjärde klass var vi tvungna att lära oss skriva skrivstil. Alla elever i klassen var eniga om att till och med de tråkiga historielektionerna var roligare än skrivstilslektionerna. Nu i efterhand känner jag att jag hellre hade läst något annat ämne än just skrivstil. Av alla människor jag känner finns det bara en enda som skriver skrivstil, och det är min snart åttioåriga farmor. Det jag vill komma till med detta är att det kanske inte skulle vara fel att tänka över vad man egentligen lär elever på skolor runt om i Sverige. Är skrivstil två gånger i veckan en halvtimma varje gång verkligen något att satsa på? Är det inte bättre att satsa på något ämne som eleverna får ut något av istället? Åter igen kommer det gamla skolsystemet in och rör till det för oss i vårt allt mer stressade cybersamhälle. Den gamla traditionella lärosynen har fortfarande ett grepp om skolan, trots att samhället för övrigt går framåt i utvecklingen. Är inte det konstigt? Vi utvecklas men skolans utveckling står nästan still. Detta är väldigt motsägelsefullt tycker jag. Det är lite tragiskt att elever inte vågar ifrågasätta sina lärare. De allra flesta gör som de blir tillsagda även om detta kanske inte skulle vara der bästa för dem som till exempel:
”- Nu barn ska vi skriva ett fint skrivstils-A”
Det jag skriver är baserat på egna erfarenheter. Mina tankegångar kommer från del 2 läroboken ”Lärare av imorgon” (Ingrid Carlgren och Ference Marton 2003).