Reflektion 4
Vad är det som gör en lärare till lärare? Skriver Carlgren och Marton i Lärare av imorgon (2004)
Detta tyckte jag var mycket intressant. Jag har haft lärare som varit högutbildade (alla var utbildade lärare) som inte har kunnat förmedla något till oss elever överhuvudtaget. Jag har även haft lärare som inte haft någon pedagogisk utbildning alls, som har kunnat förklara och förmedla hur mycket som helst till oss som elever, saker som vi sög upp som svampar. Ett bra exempel från min egen skolgång är alla de lärare jag haft i matte under min tid på högstadiet, ca tio stycken, där alla utom en var utbildad mattelärare. Denna kvinna var den bästa mattelärare jag haft under hela min skoltid. När klassen hade henne var det ingen elev som halkade efter, ingen som fick göra omprov för att de inte förstått vad hon gått igenom under lektionerna. Detta gjorde att jag började reflektera kring läraryrket, och kom fram till att alla lärare inte besitter de kunskaper som krävs för att fånga en klass. Alla har inte ”det”. Men vad är det som gör dessa lärare så speciella, jo de har alla förmågan att inspirera och motivera elever att lära sig nya saker. Jag har aldrig tyckt det varit roligt med matte förrän jag fick denna lärare. Och efter ett år när hon slutade blev det lika svårt och abstrakt som innan hon kom till oss. Blir man en lärare bara för att man har gått lärarprogram på högskolan/universitetet? Enligt min mening, nej. Visst i papperen står det att man har läst 210-2?? Högskolepoäng. Men betyder detta att man kan undervisa för att man studerat själv? nej, men visst utbildningen är i högsta grad betydelsefull på många olika sätt, det enda som saknas är att lära de blivande lärarna det där lilla extra som krävs för att klara av sitt yrke som lärare.
fredag 23 oktober 2009
Reflektion del 3. Carlgren & Marton.
När jag såg överskriften vart är vi på väg? väcktes många tankar och funderingar om hur skolans verklighet egentligen ser ut idag. När jag började gymnasiet öppnades en helt ny värld för mig, ett nytt kommunikationssätt mellan lärare och elever presenterades för oss elever helt abrupt. Vi skulle nu kommunicera via nätet, istället för ansikte mot ansikte som vi var vana vid sedan åren på högstadiet. Vi reflekterade inte speciellt noga över detta eftersom datorer blir allt vanligare i alla sammanhang i dagens samhälle. Det vi inte förstod var att vi skulle gå miste om mycket ”kvalitetstid” med våra lärare, face to face-kontakt. Sådan tid vi behövde för att kunna klara oss igenom vissa svåra uppgifter där stöd av lärare var nödvändigt.
Ett exempel är när elever är intresserade av något som ej finns med i kursplanen, finns det inga/lite resurser från lärarens sida att hjälpa till med detta. Eleven går på detta sätt miste om mycket av lärarens kunskap. Det stora problemet i frågan, som jag är fullt medveten om, är tidsbristen. Lärare idag har många fler uppdrag i sitt yrke än att ”bara” lära ut kunskaper. Det handlar mycket om stöttning av elever med speciella behov och socialt utsatta elever. Jag tror personligen inte att man kan gå hem från jobbet som lärare och inte ägna elever med problem någon tanke alls. Även om ansvaret att ta hand om elever på detta sätt egentligen inte ligger hos läraren, är säkert de flesta trots detta godsinnade människor och ser sina elever som medmänniskor och inte bara som elever. Det är hit jag vill komma, om en lärare bara träffar sina elever under lektionstillfällen blir det svårt att upptäcka eventuella problem. När denna kontakt elimineras skapas en spänd relation lärare och elever emellan. Är det inte meningen att de skall samarbeta och känna en tillit till varandra?
När jag såg överskriften vart är vi på väg? väcktes många tankar och funderingar om hur skolans verklighet egentligen ser ut idag. När jag började gymnasiet öppnades en helt ny värld för mig, ett nytt kommunikationssätt mellan lärare och elever presenterades för oss elever helt abrupt. Vi skulle nu kommunicera via nätet, istället för ansikte mot ansikte som vi var vana vid sedan åren på högstadiet. Vi reflekterade inte speciellt noga över detta eftersom datorer blir allt vanligare i alla sammanhang i dagens samhälle. Det vi inte förstod var att vi skulle gå miste om mycket ”kvalitetstid” med våra lärare, face to face-kontakt. Sådan tid vi behövde för att kunna klara oss igenom vissa svåra uppgifter där stöd av lärare var nödvändigt.
Ett exempel är när elever är intresserade av något som ej finns med i kursplanen, finns det inga/lite resurser från lärarens sida att hjälpa till med detta. Eleven går på detta sätt miste om mycket av lärarens kunskap. Det stora problemet i frågan, som jag är fullt medveten om, är tidsbristen. Lärare idag har många fler uppdrag i sitt yrke än att ”bara” lära ut kunskaper. Det handlar mycket om stöttning av elever med speciella behov och socialt utsatta elever. Jag tror personligen inte att man kan gå hem från jobbet som lärare och inte ägna elever med problem någon tanke alls. Även om ansvaret att ta hand om elever på detta sätt egentligen inte ligger hos läraren, är säkert de flesta trots detta godsinnade människor och ser sina elever som medmänniskor och inte bara som elever. Det är hit jag vill komma, om en lärare bara träffar sina elever under lektionstillfällen blir det svårt att upptäcka eventuella problem. När denna kontakt elimineras skapas en spänd relation lärare och elever emellan. Är det inte meningen att de skall samarbeta och känna en tillit till varandra?
torsdag 1 oktober 2009
Mina reflektioner
Reflektion 1
”Du skall tänka på alla de lärare du haft under dina år i skolan och knyta samman deras positiva sidor, och av dessa skapa en toppen-lärare. – Du själv!”.
Så sa min band-coach till mig under ett rep för flera år sedan när vi talade om läraryrket och hur man skapar sig en identitet som lärare
Först tyckte jag att detta lät lite klichéartat. Alla lärare kunde väl inte ha några positiva sidor? Fast jag tänkte efter, det var faktiskt så att ALLA lärare har positiva sidor även om de negativa är väldigt lätta att fokusera på. Ett exempel är en av de närmare tio mattelärarna jag hade på högstadiet. En man som spenderade åtskilliga lektioner till att prata om fotsvamp, och att denna svamp kunde botas med hallonsaft, samt vad ordet potens betydde om man inte tänkte det i matte-samanhang. Även denne lärare som ingen i klassen tyckte om, hade en positiv sida. När jag tänkte igenom detta nu några år efter förstod jag att hans stora styrka i lärarrollen var hans sätt att tala. Det slog mig nu i efterhand att det egentligen är helt otroligt att vi faktiskt lyssnade på honom. Han kunde prata om vad för strunt som helst, men vi lyssnade alltid tålmodigt på vad han hade att säga. Han var en sann retoriker som verkligen kunde det där med att fånga en grupp hormonstinna tonåringars intresse. Jag tycker det är en bra tanke att bära med sig ut i lärarrollen. Inspireras av andra lärare! Alla lärare du haft har besuttit någon speciell egenskap som du beundrat eller i efterhand förstod var helt fantastisk. Alla människor har positiva sidor som skall lyftas fram. Detta gäller även självfallet elever. Det kan vara lätt för en lärare att lyfta fram de negativa sidorna hos en elev. De stökiga förblir stökiga och de ”duktiga” eleverna kan bara försämras eller hålla kvar sin roll som ”duktig”. Men vem bestämmer egentligen om man är en duktig elev eller inte? – Jo, det gör faktiskt läraren som lutar sig mot alla gamla strama och dammiga normer som lever kvar i samhället sedan urminnes tider. Det jag menar med detta är att det finns allt för många mallar om hur barn skall vara och hur de bör bete sig. Inte speciellt många tar hänsyn till de barn som av olika anledningar inte passar i en klass med traditionell undervisning, där läraren står framme vid katedern och pratar, lektion efter lektion i flera års tid.
Ett stort antal elever får många bra idéer och tankar under lärarens kunskapsförmedling framme från katedern och whiteboardtavlan, bra idéer och tankar som aldrig når lärarna, eftersom de ofta misstolkar detta som ett problem istället för en resurs. De elever som är muntligt aktiva under lektionstid anses ofta som stökiga och störande, vilket är otroligt tragiskt. Lärare måste bli bättre på att variera sin undervisning så att den passar alla.
Ett exempel är första lektionen på måndag morgon i en lågstadieklass då eleverna ofta samlas och berättar vad de gjort under helgen. Detta moment kan fungera hur bra som helst i vissa klasser, samtidigt som de kan vara rent skräckscenario i andra. Alla elever klarar inte av att veta att de skall sitta still länge och vara helt tysta och lyssna på sina kamrater. Detta blir till ett stort orosmoment under hela morgonsamlingen, och spänningarna sitter kvar långt in på dagen. För att tona ner denna situation som för vissa upplevs som mycket jobbig borde man istället låta de som vill skriva, eller rita och de andra berätta muntligt vad de gjort under helgen. Jag antar att detta är lättare sagt än gjort, men jag hoppas att detta kommer utvecklas så att den klassiska rostiga undervisningen kan förändras och bli mer flexibel än vad den är nu. Jag är medveten om att utvecklingen har gått framåt, men ännu är det långt kvar tills skolan kan tillfredställa alla elevers behov.
Det jag skriver är så som jag själv upplevt mina skolår. Allt är baserat på egna erfarenheter, inspiration till inlägget kommer från del 1 i läroboken ”Lärare av imorgon” (Ingrid Carlgren och Ference Marton 2003).
Reflektion 2.
Det är viktigt att inte gå in i lärarrollen och tro att man skall kunna lära alla allt. För det är mer en förhoppning än en realitet. Det viktiga är att ge eleverna verktyg för att kunna lyckas lära sig. En lärare skall inte bara stå framme vid katedern och mangla eleverna med fakta och sedan tro att eleverna skall komma ihåg allt, bara för att läraren själv tycker ämnet är jätteintressant och lättbegripligt. Nej, riktigt så är det inte, variation av undervisning är A och O för att få så många att ta in så mycket kunskap som möjligt. Som lärare kanske man inte alltid behöver ha svenska ord varje vecka som eleverna skall skriva fem gånger på raden under lärarens perfekta bokstäver. Nej, det kanske kan varieras lite mer. När jag började fjärde klass var vi tvungna att lära oss skriva skrivstil. Alla elever i klassen var eniga om att till och med de tråkiga historielektionerna var roligare än skrivstilslektionerna. Nu i efterhand känner jag att jag hellre hade läst något annat ämne än just skrivstil. Av alla människor jag känner finns det bara en enda som skriver skrivstil, och det är min snart åttioåriga farmor. Det jag vill komma till med detta är att det kanske inte skulle vara fel att tänka över vad man egentligen lär elever på skolor runt om i Sverige. Är skrivstil två gånger i veckan en halvtimma varje gång verkligen något att satsa på? Är det inte bättre att satsa på något ämne som eleverna får ut något av istället? Åter igen kommer det gamla skolsystemet in och rör till det för oss i vårt allt mer stressade cybersamhälle. Den gamla traditionella lärosynen har fortfarande ett grepp om skolan, trots att samhället för övrigt går framåt i utvecklingen. Är inte det konstigt? Vi utvecklas men skolans utveckling står nästan still. Detta är väldigt motsägelsefullt tycker jag. Det är lite tragiskt att elever inte vågar ifrågasätta sina lärare. De allra flesta gör som de blir tillsagda även om detta kanske inte skulle vara der bästa för dem som till exempel:
”- Nu barn ska vi skriva ett fint skrivstils-A”
Det jag skriver är baserat på egna erfarenheter. Mina tankegångar kommer från del 2 läroboken ”Lärare av imorgon” (Ingrid Carlgren och Ference Marton 2003).
”Du skall tänka på alla de lärare du haft under dina år i skolan och knyta samman deras positiva sidor, och av dessa skapa en toppen-lärare. – Du själv!”.
Så sa min band-coach till mig under ett rep för flera år sedan när vi talade om läraryrket och hur man skapar sig en identitet som lärare
Först tyckte jag att detta lät lite klichéartat. Alla lärare kunde väl inte ha några positiva sidor? Fast jag tänkte efter, det var faktiskt så att ALLA lärare har positiva sidor även om de negativa är väldigt lätta att fokusera på. Ett exempel är en av de närmare tio mattelärarna jag hade på högstadiet. En man som spenderade åtskilliga lektioner till att prata om fotsvamp, och att denna svamp kunde botas med hallonsaft, samt vad ordet potens betydde om man inte tänkte det i matte-samanhang. Även denne lärare som ingen i klassen tyckte om, hade en positiv sida. När jag tänkte igenom detta nu några år efter förstod jag att hans stora styrka i lärarrollen var hans sätt att tala. Det slog mig nu i efterhand att det egentligen är helt otroligt att vi faktiskt lyssnade på honom. Han kunde prata om vad för strunt som helst, men vi lyssnade alltid tålmodigt på vad han hade att säga. Han var en sann retoriker som verkligen kunde det där med att fånga en grupp hormonstinna tonåringars intresse. Jag tycker det är en bra tanke att bära med sig ut i lärarrollen. Inspireras av andra lärare! Alla lärare du haft har besuttit någon speciell egenskap som du beundrat eller i efterhand förstod var helt fantastisk. Alla människor har positiva sidor som skall lyftas fram. Detta gäller även självfallet elever. Det kan vara lätt för en lärare att lyfta fram de negativa sidorna hos en elev. De stökiga förblir stökiga och de ”duktiga” eleverna kan bara försämras eller hålla kvar sin roll som ”duktig”. Men vem bestämmer egentligen om man är en duktig elev eller inte? – Jo, det gör faktiskt läraren som lutar sig mot alla gamla strama och dammiga normer som lever kvar i samhället sedan urminnes tider. Det jag menar med detta är att det finns allt för många mallar om hur barn skall vara och hur de bör bete sig. Inte speciellt många tar hänsyn till de barn som av olika anledningar inte passar i en klass med traditionell undervisning, där läraren står framme vid katedern och pratar, lektion efter lektion i flera års tid.
Ett stort antal elever får många bra idéer och tankar under lärarens kunskapsförmedling framme från katedern och whiteboardtavlan, bra idéer och tankar som aldrig når lärarna, eftersom de ofta misstolkar detta som ett problem istället för en resurs. De elever som är muntligt aktiva under lektionstid anses ofta som stökiga och störande, vilket är otroligt tragiskt. Lärare måste bli bättre på att variera sin undervisning så att den passar alla.
Ett exempel är första lektionen på måndag morgon i en lågstadieklass då eleverna ofta samlas och berättar vad de gjort under helgen. Detta moment kan fungera hur bra som helst i vissa klasser, samtidigt som de kan vara rent skräckscenario i andra. Alla elever klarar inte av att veta att de skall sitta still länge och vara helt tysta och lyssna på sina kamrater. Detta blir till ett stort orosmoment under hela morgonsamlingen, och spänningarna sitter kvar långt in på dagen. För att tona ner denna situation som för vissa upplevs som mycket jobbig borde man istället låta de som vill skriva, eller rita och de andra berätta muntligt vad de gjort under helgen. Jag antar att detta är lättare sagt än gjort, men jag hoppas att detta kommer utvecklas så att den klassiska rostiga undervisningen kan förändras och bli mer flexibel än vad den är nu. Jag är medveten om att utvecklingen har gått framåt, men ännu är det långt kvar tills skolan kan tillfredställa alla elevers behov.
Det jag skriver är så som jag själv upplevt mina skolår. Allt är baserat på egna erfarenheter, inspiration till inlägget kommer från del 1 i läroboken ”Lärare av imorgon” (Ingrid Carlgren och Ference Marton 2003).
Reflektion 2.
Det är viktigt att inte gå in i lärarrollen och tro att man skall kunna lära alla allt. För det är mer en förhoppning än en realitet. Det viktiga är att ge eleverna verktyg för att kunna lyckas lära sig. En lärare skall inte bara stå framme vid katedern och mangla eleverna med fakta och sedan tro att eleverna skall komma ihåg allt, bara för att läraren själv tycker ämnet är jätteintressant och lättbegripligt. Nej, riktigt så är det inte, variation av undervisning är A och O för att få så många att ta in så mycket kunskap som möjligt. Som lärare kanske man inte alltid behöver ha svenska ord varje vecka som eleverna skall skriva fem gånger på raden under lärarens perfekta bokstäver. Nej, det kanske kan varieras lite mer. När jag började fjärde klass var vi tvungna att lära oss skriva skrivstil. Alla elever i klassen var eniga om att till och med de tråkiga historielektionerna var roligare än skrivstilslektionerna. Nu i efterhand känner jag att jag hellre hade läst något annat ämne än just skrivstil. Av alla människor jag känner finns det bara en enda som skriver skrivstil, och det är min snart åttioåriga farmor. Det jag vill komma till med detta är att det kanske inte skulle vara fel att tänka över vad man egentligen lär elever på skolor runt om i Sverige. Är skrivstil två gånger i veckan en halvtimma varje gång verkligen något att satsa på? Är det inte bättre att satsa på något ämne som eleverna får ut något av istället? Åter igen kommer det gamla skolsystemet in och rör till det för oss i vårt allt mer stressade cybersamhälle. Den gamla traditionella lärosynen har fortfarande ett grepp om skolan, trots att samhället för övrigt går framåt i utvecklingen. Är inte det konstigt? Vi utvecklas men skolans utveckling står nästan still. Detta är väldigt motsägelsefullt tycker jag. Det är lite tragiskt att elever inte vågar ifrågasätta sina lärare. De allra flesta gör som de blir tillsagda även om detta kanske inte skulle vara der bästa för dem som till exempel:
”- Nu barn ska vi skriva ett fint skrivstils-A”
Det jag skriver är baserat på egna erfarenheter. Mina tankegångar kommer från del 2 läroboken ”Lärare av imorgon” (Ingrid Carlgren och Ference Marton 2003).
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)